Den 3 september 2015 gjorde jag min sista arbetsdag som lektor i franska vid Göteborgs universitet och avslutade därmed en nästan tjugoårig karriär som lärare och forskare inom det svenska universitetsväsendet.
Många före mig har tröttnat på sina yrken och velat göra något nytt, inget märkvärdigt med det. Som universitetslärare kan man få nog av att rätta prov och inlämningar, man kan tröttna på att säga samma saker termin efter termin. Tjugo år vid universitetet blir 40 terminer, och för min del hade upprepandet till slut förbrukat all entusiasm för franska verb och franskspråkiga författare.
Men det handlade inte bara om upprepning och leda, eller om arbetsdagar av stillasittande i små instängda arbetsrum, eller om författandet av vetenskapliga artiklar som nästan ingen skulle komma att läsa. Det handlade också om universitetet i sig, om den intellektuella miljö universitetet hade att erbjuda, och om det faktum att jag hade börjat komma på mig själv med att tycka det kändes ovärdigt att arbeta som universitetslärare.
Jag tänker inte påstå att ”universitetet inte levde upp till min nivå”, det är säkerligen det motsatta som är sant. Jag kan bara konstatera att det med tiden blev allt svårare att känna någon intellektuell, och kanske framför allt existentiell, stimulans av att arbeta vid universitetet och att det tålamod jag så ofta hade fått mobilisera för att uthärda akademins ofullkomligheter till sist tog slut.
Jag tänkte unna mig nöjet att i några korta inlägga beklaga mig – för dem det nu kan tänkas intressera – över de fel och brister jag fann svåruthärdliga i det svenska universitetsmiljön och jag vill börja med det som rör själva yrket, det dagliga arbetet. Det var nämligen så att känslan av ovärdighet till stor del kom av att jag fick ägna alltmer av mina arbetsdagar åt ovärdigt trams.
Vilket trams! Vilket krångel! Gud så omständligt! Det gick nästan inte en dag utan att jag blev vansinnig över det neurotiska kontrollbehov som verkar ha bemäktigat sig den svenska universitetslärarkåren och som framför allt visar sig i det så trängande behovet att reglera allt som ska göras inom forskning och undervisning. Arbetet på universiteten ska nämligen inte bara utföras, det ska först och främst diskuteras, utvecklas, förbättras och kvalitetsäkras! Allt som görs måste utföras i enlighet med handlingsplaner, utvecklingsplaner, kursplaner och detaljerade kurshandledningar. Verksamheten måste harmonieras med universitetets fastslagna policy om jämställdhet, jämlikhet, likaberättigande och pedagogisk grundsyn. Denna policy hittar man i ett antal styrdokument som först måste arbetas fram i ofta utdragna processer men sedan också regelbundet uppdateras och följas upp.
Vidare måste fastlagda kriterier för betyg ligga till grund för alla bedömningar. Licentiatuppsatser måste läsas av minst två lärare och ventileras vid ett seminarium i enlighet med beslutade rutiner som kan vara hur detaljerade som helst. Och kanske är det så att en hel rad av fastställda formaliteter måste beaktas i planerandet och genomförandet av kurserna eftersom man inte vill tappa bort det kvalitetssäkringssystem man utarbetat vid institutionen som svar på Universitetskanslerämbetets kritik i samband med den senaste utvärderingen!
Till detta kommer en allt starkare tendens att vilja kontrollera form och innehåll i själva undervisningen. Allt ska genomföras i enlighet med en fastslagen kursplanering och det måste finnas en rak och tydlig linje mellan kursplan, kurspresentation, kurshandledning, kursinnehåll, examination, bedömning av examination samt inte minst utvärdering.
Jag har haft kurser där jag enligt kursplaneringen (utarbetad av någon annan) knappt skulle undervisa på lektionerna men bara kontrollera att studenterna hade läst det som kursplaneringen stipulerade att de skulle läsa till just den lektionen. Lektionstid skulle inte användas till undervisning men till kontroll och examination. Detta innebar också att jag som lärare knappt förväntades styra innehållet på kursen mot kunskapsområden och frågeställningar där jag hade något att berätta som var resultatet av eget forskningsarbete utan bara se till att studenterna hade läst rätt antal obligatoriska sidor i en föga originell och faktiskt ganska dålig översiktsbok. Att en sådan modell för undervisning och examination dessutom inte tar hänsyn till att inlärning kan kräva tid och att det vore rimligare att bedöma deras kunskaper i slutet av terminen än i början och under terminens gång togs det ingen hänsyn till. Det viktiga var att säkerställa att studenterna började läsa i tid, att de kom på lektionerna och att allt som gjordes på kursen ingick i examinationen.
I den neurotiska ordning som råder vid universiteten får just examinationen en ny betydelse. Att låta en lång och omfattande kurs avslutas med en skriftlig salstenta blir svåruthärdligt för många (inte för alla, jag talar om tendenser). Examinationen måste väl vara kontinuerlig! Den måste väl ske både skriftligt och muntligt! Och det muntliga tar vi väl på lektionerna så vi kan kräva att studenterna kommer på lektionerna för vi har ju ingen formell rätt att kräva närvaro om inte lektionstiden är examinerande! Och allt som görs på kursen ska väl ingå i examinationen! Det verkar ju ologiskt att man ska undervisa om något, eller prata om något, som inte ingår i kursen enligt kursplanen och som man alltså sedan inte har rätt att examinera! Vad är det?
Naturligtvis kan det vara bra att fastställa vissa former för verksamheten vid universiteten, naturligtvis kan det vara bra att vilja kvalitetssäkra undervisningen och bemötandet av studenterna. Den allmänna tendensen är dock att detta har gått alldeles för långt och att det tar för mycket energi från våra universitetslärare att utarbeta och följa formaliteter och inte minst för studenterna att förhålla sig till dem. Det har gått för långt i den naiva tron att vi överhuvudtaget kan kvalitetssäkra något så komplext och svårfångat som högkvalitativ undervisning. Det har gått för långt i den neurotiska tanken att precis alla delar av lärandeprocessen med nödvändighet måste planeras och regleras.
Och det gäller som sagt inte bara undervisningen. Även inom forskarutbildning och forskning finns tendensen hela tiden vilja förstärka kontrollmekanismer mot oönskade brister. Vid alla möjliga former av ansökningar om forskningsfinansiering måste detaljerade planer för hur forskningen ska bedrivas presenteras. Många doktorander måste först skriva en licentiatavhandling innan de skriver sin doktorsavhandling även om den förra inte har något som helst värde den dag de väl doktorerar. De måste ha ett formellt slutseminarium med en utsedd opponent före själva disputationen för att försäkra sig om att avhandlingen håller måttet. En utsedd kommitté ska godkänna att avhandlingen släpps fram till disputation trots att handledarens bedömning borde räcka. Och när det gäller forskningsbidrag till redan etablerade forskare måste allt oftare externa sakkunniga ge sitt omdöme för att man ska försäkra sig om att allt går rätt till och att det verkligen är rätt person som får tillgång till pengar.
Jag använder ordet neurotisk eftersom jag ser kontrollbehovet som ett uttryck för en oro, en ängslan; som en oförmåga att släppa kontrollen. Man vågar inte lita på omdömet, på intuitionen, på originaliteten, på den enskilda lärarens kompetens. Man vågar inte lita på studenterna, på att de är motiverade. Man litar inte på de ämnen man sysslar med och själv förhoppningsvis är intresserad av. Är det här verkligen intressant? Vill någon veta något om det här? Man klarar inte av att acceptera att inget system är perfekt, att studenter alltid läst mer för skolan än för livet (men lärt sig mycket ändå), att studenter inte är intresserade av precis allt vi har att lära dem och kanske inte heller kommer ha så stor nytta av det, men att utbildningen kan ha ett värde ändå.
Självklart måste en utbildning bedrivas enligt vissa fastställda normer och kriterier, men somliga lärare verkar vilja fungera mer som poliser än som lärare och jag hade ingen lust att ägna orimligt mycket tid och kraft åt att skriva lagar och övervaka att studenterna följde dem. Det kändes ovärdigt att fungera som något slags kugge i ett maskineri av (inbillad) perfektion där det gavs allt mindre plats åt kreativitet, originalitet, mellanmänsklig påverkan och individuellt ansvarstagande. Det blev ovärdigt att arbeta i ett system som formas av misstro, kontrollbehov, småaktighet och fokus på medlen istället för på själva ändamålet, på bisaker istället för på huvudsaken.
Jag kan till sist nämna att jag en gång i tiden gjorde ett universitetsår i Frankrike som student. Där hörde jag aldrig talas om några kursplaner, jag såg inte en enda litteraturlista, ingen skriftlig utvärdering skulle fyllas i, närvarolistor visste man nog inte vad det var för något. Det var ändå det bästa och mest inspirerande universitetsår jag någonsin gjort. Vad kan det ha berott på?
Richard Sörman 